Fritiof i arkadien...
På Colla Bellas höjd, där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand
där finns en grön oas, en äng, som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Corsica i siktigt väder
och Provencalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder;
långt ner i dalen ligger närmsta gård.
Där kom jag glad och naken mittpå dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag, jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.
Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll,
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren,
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka,
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.
Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill
men innan jag hann tänka rätt på saken
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng : Oh, happy days are here again!
Sen högg de mej och ropte: Opp ur sängen!
Jag tappa mina fikonlöv i svängen,
och flickorna försvann bland skogens trän.
På aftonen när jag kom ned till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mej genast käckt i handen
och sa : I'm leaving on an early train.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng : Oh, happy days are here again!
Jag är från San Fransisco, sa den sköna,
och därför klättrar jag så bra i berg! -
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor -
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi ha ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!
Inbjudan till Bohuslän
| Som blågrå dyning bohusbergen rullar i ödsligt majestät mot havets rand. Men mellan dess kala urtidskullar är bördig jord och gammalt bondeland. Dit tränger Skagerack med blåa kilar, och strida strömmar klara som kristall. Och lummig lövlund står med björk och pilar och ask och ek vid ladugård och stall. | |
| Kom, Rönnerdahl till Ängön nu om våren! nu häckar ejder, gravand, mås och trut. I vildrosbuskarna och björnbärssnåren har finkarna och mesarna tittut. På slånens taggiga och svarta grenar syns inga gröna blad, men knopp och blom, som breder över gråa gärdsgårdsstenar ett pärlstrött flor av snövit rikedom. |  |
| Kom ut och lufta vinterdävna tankar, på stigar vindlande i berg och myr, där vinden sveper in från Doggers Bankar med doft av tång och salt och äventyr. Och kom till Långevik, till sjökaptenen, herr Johansson, som mätt på havets skum, nu vårdar äppelträden och syrenen, och örtagården kring sitt Tusculum. |  |
| Ja kom och se vårt Bohuslän om våren, du Rönnerdahl, som äger blick för färg. Här går på vinröd ljung de svarta fåren, och rosa skyar över druvblå berg. Här svallar myllan lilabrun kring plogen, när Anders plöjer med sin norska häst. Och skutor med kinesiskt vitt om bogen på golfströmsgröna svall styr mot nordväst. |  |
| Kom ut till oss! Här kärnar Hulda smöret, och leghornshönsen värper ägg var dag. Här blir du frisk till hälsan och humöret, här trivs du, Rönnerdahl, det lovar jag! Här bygger Anders båtar och fioler, här kan du fiska torsk och spela vals, och tjusa oss med kullrande trioler ur Anders felor och din egen hals. |  |
| Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna, med slån och hagtorn, böjda djupt av storm, med gamla båtvrak som har multnat gröna, men än i brustna skrov, bär vågens form. Där mellan hav och land, på sand som skrider, på tång som gungar kan du ensam gå, och leva i de längst förflydda tider, och i ditt släktes framtid likaså. |  |
